Jag kom och tänka på igår när jag åkte till skolan, jag får byta buss en gång, och på den första bussen är det massa som går i 1-6:an och det kom på massa små barn, alla satt med någon men så var det en kille han var kanske 10 år, han satt helt ensam och såg jätteledsen ut, han tittade på alla som satt brevid ngn och man såg på han att han kände sig lite utanför.. Jag hatar sånt, jag har sedan jag gick på dagis fått beröm för att jag aldrig lämnar ngn utanför.. Det är verkligen inte okej, alla är annorlunda men det är ju de som gör att man kan bli riktigt bra kompisar,.. När jag gick i 6-9:an så var det en i min klass som hade Adhd och ingen ville vara med honom, det var jättemånga som retade honom, jag och mina tjejkompisar brukade prata med honom och vi accepterade honom, fast ibland gick ju han också över gränser och då är de klart att vi sa ifrån men vi lämnade inte honom utanför iaf.. Sen när jag gick på dansgymnasiet, så var det en kille han satt ofta själv och åt, så jag och några klasskompisar bestämmde oss för att sätta oss med honom, vi ville vara snälla, fast jag tror vi skrämde iväg honom,, Vi  pratade med honom men han sa inte så mkt han verkade ganska nervös..
Men jag försöker iaf att se om ngn är utanför eller ensam.. För jag hatar att se sånt.. Så när jag såg den lille killen igår på bussen alldeles ensam, så blev jag jätte upprörd. För det är absolut inte okej, tycker jag!

Eller har jag fel ?